Ska politiska beslut nu bidra till sämre språkförståelse i Norden?

”Norden er i orden!”
Så sa Einar Már Guðmundsson när han 1995 tog emot Nordiska rådets litteraturpris för romanen Universums änglar (Englar alheimsins).
Nu, 25 år senare, måste man både ställa frågan om Norden verkligen ”er i orden”, i betydelsen att Norden existerar som språklig gemenskap, och om det verkligen är berättigat att påstå att ”Norden er i orden” (på svenska ”Norden är i ordning”).
När Nordiska kulturfonden, då under ledning av Mats Wallenius, år 2005 publicerade en forskningsrapport om den internordiska förståelsen av danska, norska och svenska var titeln ”Håller språket ihop Norden?”. Planerna drogs upp 2002 inom ramen för projektet Internordisk språkförståelse i en tid med ökad internationalisering. Den huvudsakliga undersökningsgruppen var gymnasieungdomar. När forskningsstudien år 2005 presenterades stod Lars-Olof Delsing och Katarina Lundin Åkesson, båda verksamma vid Institutionen för nordiska språk vid Lunds universitet, som författare.
När de båda rapportförfattarna summerar sin forskningsrapport 2005 så svarar de på frågan i bokens titel. ”Ja, språket håller ihop Norden, men inte lika bra som för 30 år sedan.” Delsing och Lundin Åkesson hade då jämfört sina rön med den studie som den norska språkvetaren Øivind Maurud lade fram 1976. Forskarna hävdar att förståelsen av grannspråk försämrats, särskilt
i Danmark men även i Sverige. Bäst språkförståelse visade färöingarna tätt följda av respondenterna i Norge.
När resultatet ska bedömas ska hänsyn tas till att undervisningen i grannspråk noterades som närmast obefintlig – i Sverige var det bara var fjärde elev som uppgav att de fått någon undervisning alls i norska eller danska.
I Delsings och Lundin Åkessons studie var de svarandens förståelse av engelska bättre än deras förståelse av skandinaviska grannspråk. Det är naturligtvis resultatet av många års undervisning med flera lektioner varje skolvecka i engelska. Det är dock viktigt att tänka på att det är en sak att förstå ett annat språk – en helt annan att tala ett främmande språk jämfört med att tala sitt modersmål. Därför vore det angeläget att den studie som forskarna efterlyste för 15 år sedan om kvalitén i kommunikationen när nordbor med olika modersmål talar med varandra nu kunde genomföras.
Om det nu var så att grannspråksförståelsen försämrades från mitten av sjuttiotalet till 2002-2005 så vet vi inte om denna försämring gått ännu längre år 2020. Men tyvärr är risken stor för att så är fallet. Det är inte bara anekdoter som stöder bedömningen att skandinaviska språk används mera sällan nu än i början av 2000-talet. Många institutioner, även de som finansieras via Nordiska ministerrådets budget, publicerar allt mindre på skandinaviska språk.
Finns det skäl för påståenden om att engelska allt oftare blir det som talas när danskar och svenskar träffas? Är farhågan att grannspråksförståelsen försämrats i Norden riktig? Det vore intressant att få besked om detta. Mauruds utredning 1976 publicerades av Nordiska rådet (Nordisk utredningsserie 13). Delsings och Lundin Åkessons studie publicerades av Nordiska kulturfonden (TemaNord 2005:573).
Ju mer sällan modersmål används i dialoger mellan dansk-, norsk- och svensktalande desto svagare blir motiven för finsktalande och islänningar att lära sig skandinaviska språk. I Finland argumenterar de som vill värna om och främja det svenska språket för att kunskaper i svenska öppnar för dialoger i hela Norden. Liknande budskap har också hörts i Island. Och som Finlands
tidigare justitieminister och företagsledare Christoffer Taxell konstaterat kan man köpa det man vill på engelska i annat land men vill man sälja i annat land så sker det med störst framgång om man kan använda köparens modersmål. Och det gäller inte bara vid försäljning av varor och tjänster – det gäller också när man söker samförstånd eller vill klargöra åsiktsskillnader i varje politisk
diskussion och intellektuellt utbyte.
Den internordiska språkförståelsen är utan tvekan ett stort värde för hela Norden. Dansk-, norsk och svensktalande bör dock vara beredda att alltid söka pragmatiska lösningar så att finsk- och isländsktalande ska kunna delta i nordiska sammanhang på likställda villkor. I informella sammanhang lär dock åtskilliga samtal mellan skandinaver, och finlandssvenskar, även framgent
föras på deras skilda modersmål och de finsk- och isländsktalande som också behärskar ett skandinaviskt språk har därmed ett försteg. Detsamma gäller naturligtvis också skandinaver som lärt sig finska och eller isländska.
Finns det någon som är villig att ta ett initiativ för att få till stånd en ny forskningsinsats som visar hur det står till med den ömsesidiga språkförståelsen i de nordiska länderna? Danska, färöiska, norska och svenska gör domänförluster när det egna språket används allt mera sällan i dialogerna med grannländernas majoritetsspråkstalare. Spelar det någon roll?
Att döma av de uppgifter som framkommit om det budgetförslag som Nordiska ministerrådet lagt fram för verksamheten 2021 finns idag inte den politiska viljan att öka insatserna för att främja språkgemenskapen. De resurser som ställs till förfogande för utbildning och kultur i den nordiska budgeten lär istället minskas med en fjärdedel, successivt de tre kommande åren.
De besked som framkommit om inriktningen av ministerrådets budgetförslag för 2021 har bland annat lett till en reaktion från ledningarna i de nordiska ”pärlorna” (Schæffergården i Danmark, Hanaholmen i Finland, Voksenåsen och Lysebu i Norge och Nordens Biskops Arnö i Sverige). Dessa centrala institutioner för nordiskt samarbete och utbyte samlade nära nog 50 000 personer i nordiska möten under förra året och genomförde då 337 arrangemang. På grund av coronakrisen tvingades bara dessa nordiska mötesarrangörer ställa in 106 planerade evenemang mars-augusti detta år. Lägger man till de hinder som funnits för verksamhet vid Nordens hus i Reykjavik, Torshavn och Nuuk blir de negativa konsekvenserna än tydligare.
I ett brev från ledningarna för ”de nordiska pärlorna” till statsministrarna kan bland annat följande noteras: ”Vi har tagit del av uppgifter om Nordiska Ministerrådets sekretariats nya förslag till budgetriktlinjer och de avspeglar som förväntat statsministrarnas riktlinjer från fjolåret. Det vi vill understryka är att coronakrisen medverkat till att tydliggöra hur viktigt kultur och utbildning är i det nordiska sammanhanget. Ett inklusivt nordiskt samarbete innebär förvisso att engelska språket i vissa situationer och för vissa personer är oundgängligt som verktyg. Men om inte stora grupper ska ställas utanför utbytet och samarbetet i Norden krävs också ett bildningsarbete för att underlätta förståelsen av de nationella huvudspråken. Det kräver mötesplatser, arrangörer av
bildningstillfällen och rekrytering av villiga deltagare i exempelvis de språkkurser som vi med framgång kunnat bedriva med stöd av den gemensamma nordiska budget som Nordiska rådet fastställt på NMR:s förslag.”
Bland det som hotas av nedskärningar genom de riktlinjer som blivit kända för framtida nordiska budgetar finns bland annat de språkkurser som ”de nordiska pärlorna” bedrivit för modersmålslärare. Ett annat offer för nedskärningarna på kulturområdet är Nordiska litteraturveckan (tidigare kallad Nordiska biblioteksveckan och Kura Skymning) som under 20 år samlat upp till 150 000 deltagare årligen i vad som möjligen är världens största arrangemang med högläsning. Det uppges att 2500 lokala institutioner, flertalet av dem bibliotek, i alla nordiska
och baltiska länder årligen deltar i verksamheten.
En tredje institution vars överlevnad hotas om Nordiska ministerrådets förslag genomförs är de Nordiska debutantseminarierna vid Nordens Biskops Arnö. Dessa seminarier är verkligen en institution. Sedan 1964 har debutantseminarier för nordiska författare ordnats årligen utan avbrott. Åtskilliga av Nordens mest kända författare, och många ännu ganska okända, har vittnat om
seminariernas betydelse för att grannspråksböcker ska bli kända och utgivna; lästa på originalspråk eller i översatt skick. Seminarierna har därtill skapat många livslånga nätverk mellan författare i olika länder med betydelse för konstnärlig utveckling av svårligen mätbart slag.
Ovanstående exempel, jag befarar att det finns många flera, förklarar bakgrunden till följande maning till de nordiska regeringarna och parlamentarikerna i ”de nordiska pärlornas” framställning: ”Kultur och utbildning bör ges en prioritering på samma nivå som social och miljömässig hållbarhet i en politik som verkligen kan göra Norden till världens mest integrerade region.”
Utbildning, språk och kultur behövs för att bygga tillit mellan människor – och det gäller inte minst mellan människor i olika länder. COVID-19 är ett gemensamt hot för världens länder – också de nordiska. Tyvärr har dock länderna, också de nordiska, i stor utsträckning valt att bemöta hotet var för sig. Sorgsna nordister upplever att när det nordiska samarbetet skulle behövas som
bäst fungerar det som allra sämst.
COVID-19 kunde hanterats bättre i det nordiska samarbetet. Så kan man också säga om hanteringen av flyktingkrisen 2015 och skogsbränderna i Sverige 2018. Kan beredskapen för att bemöta gemensamma hot förbättras? Hade ett tidigt samråd mellan regeringscheferna i Norden, innan stor spridning av coronasmittan inträffade tidigt detta år, kunnat ändra förutsättningarna? Hade det varit möjligt för statsministrarna att gemensamt deklarera att de förväntade sig av nationella och nordiska organ att både effektivt minimera hotet från smittan och minimera de skadliga effekterna för nordiskt utbyte?
Kan avtal åstadkommas som gör att kommande gemensamma hot bemöts med väsentligt bättre resultat än de som kan konstateras under COVID-19- krisen hittills? Det skulle säkert varit ett hett debattämne vid Nordiska rådets session i Reykjavik. Nu blir det ingen sådan session. Nordiska rådet lär istället ta ställning till budgeten för år 2021 och andra framtidsfrågor vid ett beslutsmöte för en mindre krets via Internet. Det medför inte den insyn och ger inte de möjligheter till påverkan som man borde kunna förvänta sig i nordiska medborgardemokratier vars regeringar säger sig ha som mål att Norden ska bli världens mest integrerade region.
En optimistisk nordist, och jag vill gärna tro att jag kan vara en sådan, har tro på att en stark medborgaropinion kan mobiliseras för ett vitalt nordiskt samarbete. Men det kräver en annan och bättre ordning än den som präglat år 2020.
Anders Ljunggren

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s