NORDEN, SÄKERHETEN OCH FRAMTIDEN

År 2022 har inletts genom krig i Europa. Rysslands angrepp på Ukraina är ett angrepp också på den globala rättsordning som skapades genom Förenta Nationerna efter det andra världskriget och den europeiska säkerhetsordning som steg för steg växt fram efter Helsingforsavtalet 1975.

Grundvalen för säkerheten, inte bara i Norden och Europa utan i världen som helhet, har utsatts för ett dödligt hot genom Putinstyrets aggressioner. När detta skrivs vet ingen hur den otäcka krigföringen slutar. Ukrainas försvarsstyrkor och befolkning bjuder modigt hårt motstånd. Av allt att döma hårdare motstånd än Putin räknat med.

Krigsherrar brukar ofta lova att den militära insatsen ska vara begränsad och kort. Kremlregimen vill inte använda ordet krig, men det är krig som den medvetet planlagt och med största säkerhet blir det omfattande strider och motstånd mot ockupationsmakten under lång tid.

Samtliga nordiska länder har under krigets upptakt och det krigsskede som denne krönikör kan överblicka samverkat i en politik med EU och Nato som sammanhållande. Det är knappast överdrivet att påstå att redan när Ukrainakrisens första fas ägde rum, år 2014, så hade en stor samsyn om säkerhetspolitik, och därtill ett stegvis ökat försvarspolitiskt samarbete, etablerats
mellan de nordiska länderna.

Nordiska försvarssamarbetets (NORDEFCO:s) syfte är att stärka de deltagande nationernas nationella försvar, utforska gemensamma synergier och underlätta effektiva gemensamma lösningar. När samarbetsavtalet undertecknades i Helsingfors 2009 innebar det att olika initiativ för nordiskt försvarssamarbete tagna från 1990-talet och framåt samlades under ett paraply.

Samarbetet har vuxit och NORDEFCO:s verksamhet bedrivs idag på både militär och politisk nivå. Det omfattar exempelvis samarbete kring utbildning och övning, logistik, internationella insatser och materiel. Inom ramen för programmet Cross Border Training övar flygvapnen i Finland, Norge och Sverige praktiskt taget varje vecka, år efter år. I en av världens största och mest avancerade flygövningar, Arctic Challenge Exercise, utgör nordiskt samarbete kärnan i en verksamhet som också involverar USA Denna övning, som omfattar mer än 100 stridsflygplan från tiotalet länder, genomförs vartannat år, ifjol med Sverige som huvudansvarig och när den
genomförs 2023 sker det för sjätte gången.

I november 2021 möttes de nordiska försvarsministrarna och bland annat överlade de om hur länderna kan förbättra förutsättningarna för att samarbeta på alla konfliktnivåer. Den 21 december gjorde försvarsministrarna bland annat följande deklaration: ”De nordiska länderna fortsätter sitt fasta stöd till Ukrainas territoriella integritet, suveränitet och rätt att bestämma sin egen utrikes- och säkerhetspolitiska kurs utan inblandning utifrån. Vi förkastar föreställningen om inflytandesfärer i Europa.”

En månad senare möttes försvarsministrarna åter, nu inom ramen för NORDEFCO:s mekanism för kriskonsultationer, en mekanism som etablerades 2019. Ministrarna förklarade att de övervakar säkerhetsläget i Ukraina noga. De förklarade sig vara överens om allvaret i situationen och behovet av att söka en diplomatisk lösning. Ministrarna uppmanade Ryssland att de-eskalera genom att stoppa och upphöra med sin pågående militära uppbyggnad i regionen och gå i dialog.

Det är en närmast ofattbar, hisnande stor skillnad på det nordiska försvarssamarbetet nu och det som ägde rum under det kalla kriget. Då möttes försvarsministrarna i Norden som mest till gemensamma möten någon enstaka gång per år. Idag sker mötena i detta sammanhang med en helt annan frekvens och med en helt annan substans.

Det omfattande samarbete som finns i Norden idag när det gäller försvars- och säkerhetspolitik har växt fram under tre årtionden – sedan järnridåns fall och Sovjetunionens sammanbrott. Med tanke på dess djup och bredd har den uppmärksammats förvånansvärt lite i media.

Det kvarstår ännu en avgörande skillnad: Danmark, Norge och Island tillhör NATO. Finland och Sverige är militärt alliansfria men de är idag integrerade i ett nära samarbete som prioriterade partners. Såväl Finland som Sverige har idag en interoperalitet med Natostyrkor på en nivå som inte alla stater med medlemskap matchar. När det Putinstyrda ryska militärmaskineriet övergick till storskalig krigföring från det lågintensiva krig de fört sedan 2014 i östra Ukraina efter den
illegala annekteringen av Krim, och Nato kallade till toppmöte i februari 2022 fanns Finlands och Sveriges statsministrar på Natos inbjudningslista.

När denna krönika skrivs i måndadsskriftet mars-april pågår en utvärdering i många länder av det Kremlstyrda kriget mot Ukraina, med dess uppenbara brott mot grunderna för tidigare existerande säkerhetsordning. I Finland och Sverige sker det med öppenhet för ett medlemskap i NATO. Samtal sker inom länderna och samråd pågår mellan länderna på ömse sidor av Ålands hav.

Om det leder till samagerande och samtidighet i utvecklingen av Sveriges och Finlands relation till NATO och andra gränsöverskridande säkerhetsrelationer är oklart i skrivande stund. Men situationen för fred och säkerhet i Europa är helt förändrad.

Det nordiska samarbetet på försvarsområdet sker i många former: allnordiskt, bilateralt, trilateralt och i flera initiativ med deltagande också av stater utanför Norden. Ett exempel är Joint Expeditionary Force (JEF) som leds av Storbritannien och där förutom de fem nordiska och de tre baltiska staterna även Nederländerna deltar.

De nordiska staterna har alla bilaterala avtal med USA. Dessa avtal finns sedan årtionden tillbaka i Islands, Danmarks och Norges fall inom ramen för Nato och de förpliktelser som allianstillhörigheten medför. I samtliga fall handlar det å ena sidan om avskräckning och å andra sidan om ”beroligelse”. Det senare norska ordet saknar en bra svensk motsvarighet men betecknar åtgärder som syftar till att bidra till fredliga och förtroendefulla relationer med
antagonisten i närområdet – det vill säga Ryssland.

I början av februari redogjorde Norges försvarsminister Odd Roger Enoksen för det tilläggsavtal som Norge nu ingått med USA i syfte att reglera hur Norges möjligheter att ta emot militärt stöd från USA:s sida ska förbättras. Det kan bidra till avskräckning. Enoksen framförde samtidigt: ”For det første er avtalen klar på at all amerikansk militær aktivitet skal respektere norsk suverenitet,
norske lover og folkerettslige forpliktelser. For det andre fastslår avtalen at den ikke endrer norsk basepolitikk eller norske begrensninger på lagring av visse våpentyper på norsk territorium (atomvåpen, landminer og klasevåpen mv). For det tredje pålegger avtalen USA å konsultere Norge om bruken av de omforente områdene”. Dessa åtgärder bidrar enligt min mening till ”beroligelse”.

Även i Danmark är det aktuellt med ett förnyat ramavtal med USA för att befästa den viktigaste relationen för Danmark när det gäller försvars- och säkerhetspolitik. Det finns anledning att tro att också detta avtal kommer att vila på de två grundpelarna avskräckning och ”beroligelse”, bland annat innebärande ”at Danmark forbliver atomvåben-fri zone” som ordföranden i Det
Utrikespolitiska Nævn, Martin Lidegaard, nyligen skrev i en artikel i Altinget. Det samma gäller Islands avtal med USA om nyttjande av Keflaviksbasen mm.

Företrädare för alla nordiska stater har varit tydliga med att alla stater, Finland och Sverige lika självklart som Natostater och Ukraina, har rätt att själv råda över hur deras säkerhet organiseras, med eller utan allianstillhörighet. Och enligt min mening är det rimligt att hävda att alla de fem nordiska staternas säkerhetspolitik har två grundpelare: avskräckning och ”beroligelse”
och detta gäller både stater med allianstillhörighet och de som ännu är militärt alliansfria.

Sedan Finland vid Sovjetunionens upplösning frigjort sig från den Vänskaps- och biståndspakt som ingicks med Sovjetunionen efter andra världskriget för att möjliggöra fred och självbestämmande har landet deklarerat att man har en Nato-option. Företrädare för Finland, inte minst president Sauli Niinistö, har med stor tydlighet framhållit Nato-optionen som ståndpunkt i säkerhetspolitiken sedan hotet om Rysslands krigsföring i Ukraina blev aktuellt.

I Sverige förs en livligare diskussion om Natomedlemskap än tidigare. I
såväl Finland som Sverige finns också en utbredd uppfattning att de båda
länderna bör eftersträva ett gemensamt inträde i alliansen när förutsättningar
bedöms föreligga.

Det kan inte uteslutas att Finlands och Sveriges säkerhetspolitiska doktriner kan förändras när en rekonstruktion av den säkerhetspolitiska arkitekturen i Europa förhoppningsvis kommer till stånd. Denna rekonstruktion berör alla länder. Det mest sannolika är att de nordiska länderna kommer att agera med stor samsyn i en sådan process – precis som samsynen under Rysslands pågående aggressioner varit påtaglig.

Att nordiska, Nato- och EU-länder i Europa kommer att anse det vara viktigt att vidmakthålla en stark transatlantisk länk är mycket sannolikt. Att detta kommer att kräva ökad vaksamhet och ökat ansvarstagande på denna sida av Atlanten blir allt flera medvetna om. Nästa presidentval i USA kan få stor betydelse för Nordens säkerhet.

För små eller mellanstora länder som de nordiska är förtroendet för och förmågan att upprätthålla den internationella rättsordningen av stor vikt. Vitala inslag i en sådan rättsordning är alla staters rätt till okränkbara gränser, nationell ensamrätt när det gäller att bestämma över organisationen av det egna landets säkerhet och förbudet att bruka våld för att påtvinga en annan stat en ordning de inte frivilligt valt.

Vi lever med tidigare stats- och utrikesministern Carl Bildts ord i ”den stora farans tid”. Efterkrigstiden är nu definitivt ett föråldrat begrepp. Det är inte heller skedet efter kalla kriget, med Parisstadgan och Budapestmemorandumet i vilket Ryssland och USA lovade Ukraina att försvara landets integritet som vi längre kan tro oss leva i.

Det är mera uppenbart än någonsin sedan andra världskriget att fred och frihet för medborgare i Norden och dess närområden inte kan ses som något för all tid givet. Det är samtidigt bra att veta att samsynen om hur säkerheten ska tryggas för länderna som ingår i Norden utan överord är större än någonsin. Det försvarspolitiska samarbetet i Norden har aldrig varit mera omfattande. Det är trots allt tryggt att veta i det långvariga arbete för att skapa en bättre fungerande säkerhetsordning som nu måste inledas. Det gäller inte bara Nordens framtid. Det gäller mänsklighetens.
Anders Ljunggren