Bokanmälan: Gustaf Jonnergård Sveriges ”längste” partisekreterare

Jämlikhet och trygghet i ett decentraliserat samhälle! Det var det namn som Centerpartiet gav 1970 års partiprogram. Det 108 sidor långa  programmet kan sägas vara ett manifest som slutför den partireformation från intresseparti på agrarpolitisk grund, till ett idéparti med socialliberal inriktning, som inletts flera årtionden tidigare och som fått än större fart sedan partiet bytt namn från vad som länge kallades Bondeförbundet till Centerpartiet.

I nästkommande valrörelse, när partiet nådde sitt bästa valresultat hittills med 25,1 procent av de angivna rösterna under Thorbjörn Fälldins ledning såg partiet sig själv som det politiska alternativ som kunde ersätta socialdemokraternas långvariga innehav av statsministerposten. År 1976 blev Fälldin statsminister.

Gustaf Jonnergård (1918-1985) är en nyckelperson i den utveckling som kort beskrivs i denna texts två första stycken.

• Kanske den mest betydelsefulle (personen) under partiets drygt 110 år, skriver Yngve Sunesson och Håkan Larsson i ett inledande avsnitt i den nyligen utgivna boken Gustaf Jonnergård, Sveriges längste partisekreterare (Ekerlids förlag 2023).

Larsson och Sunesson har redigerat boken i vilken också B Ingemar Nilsson, Hans Albin Larsson, Thomas Korsfeldt och norska Senterpartiets tidigare partisekreterare John Dale är medförfattare. Centerpartiets just avgångna partisekretare Mikael Arthursson har skrivit ett förord.

I boken betecknar flera av författarna Jonnergård som ideolog – den viktigaste i partiets historia i några fall. Jag känner mig osäker på om det är en lämplig beteckning. Att han mer än troligen någon annan bidrog till att ge partiet en idépolitisk struktur och avvisade intressepolitik som grund för partiets politik vill också jag mena. Om förslag skulle gynna jordbruket eller landsbygden var det viktigt för Jonnergård att förslaget kunde motiveras från rättvisesynpunkt och att gynnsam inverkan kunde komma hela samhället till del.

Jonnergård talade om att lägga linjer som skulle vägleda politiska beslut och att politiken skulle bilda en helhet. Hänga ihop helt enkelt. Jonnergård var en eminent politisk strateg och medverkade till att ge centerpolitiken en idépolitisk struktur. Han utvecklade partiet i socialliberal riktning men betecknade sig inte som socialliberal.

Jonnergård var en samhällspolitisk analytiker. Hans skrivbord var överfyllt med tidningsklipp, utredningar, propositioner och allehanda litteratur. Han sökte djup förståelse i hur samhället i nutid fungerade för att bättre förstå hur framtiden skulle gestaltas. Det är detta arv från Jonnergårds tid som jag hoppas nutidens centerpartister på socialliberal grund är villiga att anamma.

Men har var främmande för dogmer i politiken. Han tog avstånd från ”gammelideologierna” socialism och konservatism. När han någon gång använde begreppet liberalism var han noga med att avvisa låt-gå-liberalism och manchesterliberalism (idag är motsvarande beteckningar nyliberalism). Privat och statlig maktkoncentration måste båda motverkas – den privata till och med mera än den statliga. Makt skulle decentraliseras.

Decentralisering var ett märkesord i Jonnergårds vokabulär. Han menade att ”gammelidélogierna” inte baserades på en modern samhällsanalys. Besluts- och samhällsstrukturernas betydelse för möjligheterna att skapa livsmiljöer som ger individerna såväl frihet som trygghet var försummade i de gamla dogmerna.

Det är nog inte Jonnergård som främst ska hyllas för att miljö- och resurshushållningsfrågorna fick en central plats i centerns politik i slutet av sextiotalet. Det var många som bidrog. Allra mest den tidens CUF- och studentförbundare, personer som Torsten Sandberg, Bengt Olof Käck och Olof Johansson. Men Jonnergård förstod snabbt att införliva miljöpolitiken som en central del i sina egna politiska budskap.

 Istället för liberal ansåg Jonnergård att beteckningen social marknadsekonomi-var en mera rättvisande beskrivning på partiets politik. Av någon anledning undvek han att använda beteckningen socialliberal som jag menar är rimligare – ja, faktiskt rimligare som beteckning på partiets politik på 1970-talet än vad den är de senaste två decennierna.

Partiet har nu befriat sig från värdekonservativa drag som fanns för fem decennier sedan. Individens frihet hävdas idag konsekvent i senare tids programförklaringar. Å andra sidan betonades jämlikhetens avgörande betydelse för att alla människor skulle ges möjlighet till frihet på ett helt annat sätt på 1970-talet än vad som är fallet idag.

En liberalism som inte för en politik syftande till jämlikhet kan inte tas på allvar. Klyftorna växer nu på ett sätt som faktiskt hotar många människors frihet. Det handlar inte bara om pengar – även om rättvisa ekonomiska villkor är avgörande för vilken frihet människor har. Det handlar inte om att alla ska ha precis lika till gång till ekonomiska resurser eller ha lika mycket i inkomst. Men i ett liberalt samhälle får inte tillgången till utbildning, vård och omsorg göras beroende av privata plånböckers innehåll. Och det finns skäl att värna om ett socialt och gemensamt finansierat försäkringsväsende som ger skydd vid arbetslöshet, sjukdom och handikapp.

Många känner sig utanför och icke företrädda när beslut fattas som påverkar deras livsvillkor. Hur offentlig makt ska organiseras så att beslut förankras i människors vardagsverklighet har stor betydelse. Här finns mycket att göra. En sak som i den nya boken kunde getts större uppmärksamhet är Jonnergårds texter om kommunal demokrati. Det gäller inte minst inför kommunsammanslagningarna i början av 1970-talet. De farhågor Jonnergård då hade om dess inverkan inte bara på det kommunala beslutsfattandet utan också för folkrörelserna och civilsamhället i stort är väl värda att reflektera över också idag. Hur ser en effektiv decentraliseringspolitik ut nu?

En viktig liberal uppgift idag är att värna om internationellt samarbete. Ingen av de stora framtidsfrågorna kan mötas med nationalistisk politik och protektionism. Det gäller freden och säkerheten i bred mening. Klimatkrisen, migrationsfrågorna, resurshushållningen, den biologiska mångfalden och det gäller ekonomi och sysselsättning.

Det gäller tryggheten. Inom de närmaste åren kommer vi ha flera hundra tusen människor flera i Sverige som är äldre än 80 år. Kanske i storleksordningen ytterligare 200 000 riskerar att vara dementa och än flera vara vårdkrävande utöver det antal som idag söker vård och omsorg. Dessutom har vi stora rekryteringsbehov till skolor, polis och rättsväsende.

Vi behöver en skattereform som ger människor trygghet och frihet. Ett socialliberalt parti som vill ge största möjliga frihet för största möjliga antal kan inte ha minskat skatteuttag som vägledande. Socialliberaler behöver nu stå upp för en politik som leder till att de många som är beroende av solidaritet för att ha frihet i sina liv också kan få det. Ha mod att erkänna behovet av höjda skatter!

Att minska invandringen, till och med enligt Tidöavtalets maning sträva efter återinvandring, idag är att skapa ökad otrygghet för många människor i Sverige i en nära framtid.

Gör som Jonnergård ville göra! Bygg politiken på att förstå samhället och människors livsvillkor idag och sök förstå vilken verklighet som skapas med nutida utveckling med konsekvenser för framtiden. Och när politiken formas är strävan efter social rättvisa och miljömässig hållbarhet viktiga utgångspunkter.  Det finns också idag anledning att lyssna inte minst på Torsten Sandberg när det gäller miljö och resurshushållning.

När det gäller medel för att bygga framtidens samhälle är den allra största utmaningen troligen att förena fördjupat internationellt samarbete med fördjupad lokal demokrati. Både ock behövs. Hur ska båda målen kunna nås? Hur ska en politik för ”För jämlikhet och trygghet i ett decentraliserat samhälle” formas nu för att vara effektiv med tanke på de många människornas vardagserfarenheter idag och med tanke på den framtida verklighet vi i vissa fall kan förutse redan idag? På det behöver ett socialliberalt centerparti ge bättre svar.

Håkan Larsson, Yngve Sunesson och deras medförfattare ska ha en stor eloge för att ha gett oss boken Gustaf Jonnergård, Sveriges ”längste” partisekreterare. Jag hoppas att den bidrar till fortsatt idéutveckling längs linjer som skapar en helhetgrundad på saklig och rationell analys av dagens samhälle och vad som krävs inför en framtid vi vill leva i.

Anders Ljunggren